En vanlig höstvecka

Hösten har gjort sitt intåg med buller och bång. Vi har haft fantastiska dagar i över en vecka nu, med hög klar luft och solsken. Man kan inte klaga just nu i alla fall! Det gjorde också att jag kunde ta foton till den fjärde och sista tavlan i köket. Nu finns alla fyra årstiderna fotograferade från ungefär samma plats. Vilket ju också indikerar att vi varit här i nästan ett år nu.


Helgen ägnades åt ett besök på IKEA, där vi först åt deras berömda och billiga frukost. Därefter köpte vi pepparkakor (Nyåker´s och Anna´s), stearinljus (annars bara parafinljus), Dajm, Kalles (de sista tuberna) och servetter. Efter det så åkte vi till Atlantique, en butik som trors det franskklingande namnet har tyska ägare. Där köpte vi ABBA-sill, Leksands tunnbröd, surdegsbröd och fantastiskt gott kött, samt korv. Jo, vi köpte ost också, för här kan man köpa ost i bit som man kan använda sin, från Sverige medtagna, osthyvel på.
Vi laddar alltså lite inför december månad och lite "förvinterfirande". IKEA ska ju sluta med att ta in mat med svenska märken, typ ABBA och Kalles och bara marknadsföra sill (kanske samma ABBA-sill) men i burkar med egna IKEA-ettiketter. Personligen tror jag att vi svenskar, som bor utomlands, mera sällan kommer att besöka IKEA nu. Vi får se....

Nåväl, idag är Joseph här och städar igen som han gör var 14:e dag. Idag hade hans egen dammsugare gått sönder, så när jag kom hem så dammsög han med "vår" dammsugare. Eftersom jag tycker att den är ganska värdelös som dammsugare, så frågade jag honom vad han tyckte, och han var klockren i sin bedömning: "Nästa steg nedåt är en sådan där Fischer-Price i plast, som man ger till ungarna att leka med"! Viss utrustning i hushållet kan alltså bara bli bättre.

Idag är det Halloween här i Kanada. Det är alltid sista dagen i oktober, oavsett om det är helg eller inte. Nästan alla är utklädda, inte bara barnen, utan också försäljare i butiker och lärare. När jag kom till Nautilus i morse så var han i informationen utklädd till tiger och handlaren på hörnet hade en randig fångdräkt på sig. Vi får se om det kommer några barn ikväll och ringer på. Vi har förberett oss med lite godis. Kommer det inga barn så får väl hustomten äta upp godiset. Man vill ju inte att det ska förfaras....

Nu är det bara sex veckor kvar tills vi ska åka hem. Tiden går ganska fort och det gör ju ingenting, eftersom november inte är en så där jätterolig månad. Men i mitten av december så åker vi hem under tre veckor. Julfirandet blir i Drammen hos sonen, där också dottern dyker upp. Ska bli verkligt kul! Nyår blir, som sagt, i Norrköping.

Men man ser verkligen fram emot att få börja julpynta lite här i lägenheten också. Lite tomtar måste man väl ha här också! Hustruns glögg blir det i alla fall, för hon har lovat att bjuda på glögg och pepparkakor på ICAO. Undrar vad dom ska tycka om varm glögg och pepparkakor från Nyåker!!
Kommer nog att sakna vår glöggfest, som vi brukar ha i Norrköping runt första advent. Men vi får väl bjuda några grannar här någon kväll och se vad dom tycker om glögg. Det blir dock ingen sång om Bröderna Byström på franska i alla fall!

Sedan får vi väl se hur det blir hemma i Norrköping, om vi ids greja så mycket där, eller om det bara blir lite lysen i fönstren. Men man vill ju ha lite mysigt runt nyår också när vi är hemma.

Hoppas att det inte kommer så mycket snö innan vi åker hem. Det brukar snöa ca 2½ meter när i Montreal en normal vinter. Skulle tro att det mesta kommer i januari/februari.
Vi har i alla fall köpt en massa "fire-logs" till öppenspisen. Dom räcker nog till januari/februari nästa år skulle jag tro.
Det är jättetrevligt, att på helgerna, kunna tända en brasa, ta en god dryck och sjunka ner i fåtöljen och njuta av livet!!

Nu ska jag strax njuta av tvättmaskinens surr, en näringsriktig luch (?!) samt en promenad!
OCH fick just veta; jag har fått biljetter till Formel 1-tävlingen här i Montreal i juni 2012!
Tycker att det visar på en viss framtidstro!!!

Middagar och lite kuriosa

Har i lördagskväll ätit middag hos vår vän Martin och hans sambo Sabine. Martin är från Isle of Man som är en liten ö i Irländska sjön. Geografiskt ingår ön i de Brittiska öarna och är belägen mellan Storbritannien och Irland.
Det jag inte visste var att Isle of Man är en kronbesittning (Crown Dependency) som lyder under den brittiska monarken, men är INTE en del av Storbritannien.
Isle of Man är självstyrande på många områden, men försvar och internationella relationer sköts av Storbritannien. Öns parlament kallas Tynwald. På ön bor cirka 80.000 innevånare och huvudstaden heter Douglas. Man har två officiella språk; engelska och manx. Valutan är Isle-of-Man-pund och GBP.
Man har milda vintrar och svala somrar. Februari är kallast och har en medeltemperatur på ca 5 plusgrader och medeltemperaturen i juli-augusti är 17,6 grader. Den högsta temperatur som någonsin uppmäts på ön, är vid Ronaldsways väderstation och var 28,9 grader!!
Mellan år 800 och 1200 var det norska vikingar som var de som bestämde på ön. Sedan har ön "åkt" mellan skottar, irländare och engelsmän. Nationalsången heter på manx "Arrane Ashoognagh dy Vannin", eller på engelska "O land of our birth".
Ön är väl mest känd för sina motortävlingar, både med bil och framför allt motorcykel.

Nåväl, nog om detta. Maten hos Martin var kyckling och den var gjord på ett recept från ön med lite speciell potatis och goda grönsaker. Rödvinet var från Italien och Kanada!!

Annars har veckan varit full av middagar på kvällarna.
I tisdags var det middag med Per och Cajsa på en grekisk restaurang. Dom samlar på Starbucksmuggar från olika städer och missade att köpa muggar när dom var i Boston förra gången, så nu gjorde vi det i stället när vi var i där förra veckan. Jätte god mat och "bring your own wine"!!

På onsdagskvällen hade vi besök från Transportstyrelsen (Roland och Göran) samt Kalle, som hade jobbat på NORDICAO på 90-talet. Vi åt här hemma hos oss och berättade i vanlig ordning skrönor om hur bra det var förr och framförallt skvaller om alla som inte var närvarande.

Torsdagskvällen ägnades åt IFATCA:s 50-jubileum på Intercontineltal hotel. Alltid kul att träffa flygledare från hela världen. Dessutom så fick man ju snittar och rödvin gratis. Men å andra sidan så har jag ju betalat avgift i 30 år till IFATCA (via Svensk flygledarförening), så lite ville man ju ha tillbaka för pengarna!! IFATCA bildades 1961 av 12 stater bl.a Norge. Sverige kom med 1962. Idag är det 137 medlemmar.

I morgon måndag börjar en ny vecka och det finns inget inplanerat ännu mer än de vanliga vardagssyssslorna. Men hustrun har i alla fall köpt biljetter till julkonserten i Basilique Notre-Dame den 10 december!!

Åter i Montreal

Så var då den här semesterveckan slut. Men det har varit en mycket intressant vecka, som började med sol och hög temperatur och avslutades med regn och rusk.
Men hela tiden på väg till Cape Cod, och under de dagar vi var där nere, så var det kalasväder med temperatur upp mot 30 grader.
Många fina färger på träden och det märktes att detta med höstfärger var något som många åkte ut för att titta på. Många bilar var det....
Här hemma börjar det skifta lite i brunt och rött, men förvånandsvärt många träd är gröna fortfarande.


Som jag skrev i förra bloggen så åkte vi ju först norrut på halvön och således blev det söderut dagen efter. I ett vänstervarv så åkte vi via Brewster och ner till Buzzards Bay, vidare söderut ner till East Falmouth för att sedan stanna till i Hyannis för lunch nere vid hamnen.
Här i Hyannis går färjorna ner till öarna Nantucket Islands och Martha´s Vineyard. I staden finns ett museum, JFK museum, som beskriver släkten Kennedys öden och äventyr. Det mesta handlar dock om JFK himself. The Kennedys har för övrigt sina sommarbostäder på Martha´s Vineyard och det var dit, till det lilla flygfältet, som sonen Kennedy skulle, när han kraschade i vattnet och omkom.
Inte långt från museet finns "Caffe Gelato Bertini", en italienskt glassbar med fantastisk hemgjord glass. Den är väl värd ett besök.

Väl hemma på vårt hotell, The Queen Anne Inn and restaurant, så åt vi faktiskt inte på deras restaurang den här dagen, utan promenerade ner till staden och hamnen. Chathamns hamn var hemmahamn för många av de stora Clipper Ships som seglade jorden runt. Det var föresten en av dessa kaptener som gav just huset "Queen Anne" till sin enda dotter i bröllopspresent.

Dagen därpå bar det av till Boston. Nu förändrades vädret och det blev regn. Dock inte ihållande regn utan lite uppehåll blev det mellan skurarna. Boston är egentligen en liten storstad. Med sina 600.000 innevånare så är det ju ingen jättestad att ströva runt i. Tunnelbanan är Amerikas älsta och det rådde det inte någon som helst tvekan om!
Vi bodde i ett område som kallas Beacon Hill på ett Best Western hotell. Det var helt OK, men ganska dyrt. Vi hittade dit på en gång, och efter att ha backat mot färdriktningen, så fick jag in bilen i garaget under hotellet. Det märks att man har kört lite bil i Montreal! Alla sa att Bostonborna är några av de elakaste bilförarna i hela Amerika, och det kanske stämmer, men det var ändå en andeviskning mot att braka runt här i Montreal. Det märks att man har franskt påbrå här....

På arenan här ovanför spelar Boston Bruins sina hemmamatcher. I år är dom försvarande NHL-mästare!
På eftermiddagen den första dagen i Boston så gick vi "The freedom Trail". Det är promenad som man gör till fots, och som går förbi 16 av de mest betydelsefulla byggnaderna/monumenten i Boston. Under hela turen så går man längst gatorna ledda av en röd linje i trottoaren. De guidade turerna hade slutat gå när vi kom dit, så hustrun fick vara guide för oss.
Jag tänker inte beskriva några detaljer här, det räcker med att berätta att här i staden var "The Boston Teaparty", som startade den amerikanska frihetskampen med allt det innebar av krig och död.

Dag två började med ösregn (det hade regnat hela natten också), så det blev ett besök på "Museum of Fine Art". Här visade man bland annat en utställning som kallades "Degas and the nude". Det var målningar gjorda av Degas som bara föreställde nakna män och kvinnor. Av ca 100 verk, så var fem målade framifrån och resterande 95 bakifrån...Annars hade dom väl inte fått visas i Amerika.

Därefter så drog hustrun iväg mig genom hela staden till utgångspunkten för "The Duck tour".
De här amfibiefordonen började byggas under andra världskriget och eftersom nästan alla män var ute och krigade så blev det kvinnor som kom att bygga de flesta av dessa fordon. Egentligen heter fordonet DUKW, D står för "designed 1942", U står för "utility amphibious cargo carrying vehicles", K står för "front weel drive", och till slut W som står för "doubble rear axle drive". Soldaterna kallade dom naturligtvis för Ducks!
Efter Vietnamkriget så började man använda dessa fordom för sight-seeing och det var i ett dylikt fordon som vi upplevde en runttur i centrala Boston och sedan en tur på Charles river. Alla förarna är utklädda på ett eller annat sätt. Vår chaufför, capain Jet Black, var iklädd 1700-talskläder och skulle ha alla att med jämna mellanrum skrika "kvack, kvack" åt folk på gatan. Och det gjorde vi...

Vår semestertur avslutades i Jackson NH, där vi bodde på "Christmas Farm Spa and Inn". Hustrun hade lyckats fixa ett rum med en stor jacuzzi (som vi faktiskt använde), samt lite ost och frukt och bubbelvatten. En fantastisk sista kväll på semestern. Middagen intogs på hotellet och den får mer än godkänt (så även frukosten). Så då svaret på varför den heter "Christmas Farm". Jo, dottern till en förmögen amerikan fick stället i julklapp och kallade stället hennes "Christmas Farm". Efter många turer så blev det senare ett hotell!

När vi kom hem till lägenheten i Montreal så upptäckte vi att gardinerna i vardagsrummet var nedtagna och möblerna var flyttade. Det visade sig att man måste riva delar av ytterväggen på vår altansida!! Kraftigt vattenskadat och murket innanför. Måste säga att det förvånade inte mig ett dyft, för det första jag gjorde i februari när vi kommit hit, var att kitta om en del fönster mot gatan. Vattnet rann bakvägen in mellan fiberplattan och tegelväggen. Hela huset har nu visat sig vara ett fuskbygge. Tycker synd om alla lägenhetsinnehavare, som tillsammans äger huset, och som nu gemensamt måste ut med stora pengar i reparationskonstnader. Han som byggde huset för 12 år sedan, har naturligtvis inte någon firma kvar..... vi får se hur det går....återkommer i ärendet!

Resa mot Cape Cod

Så har vi då lyckats ta oss ner förbi Boston och ut på Cape Cod. Halvön ser ut som en halvmåne i kommande, och vi bor precis i "armbågen" i en liten stad som heter Chatham. Här ska vi bo tills på onsdag när två stora ting ska ske. För det första ska vi försöka hitta till den outlet som vi missade på vägen ner och sedan ska vi in i Boston och försöka hitta vårt hotell.

Men i lördags morse så startade vi alltså från Montreal, gjorde världens snabbaste gränspassage in i USA (5 min!) och åkte därefter över Green Montain ner till en liten stad som heter Bennington, och som är en av de äldsta städerna i Vermont. Här var det verkligen vackra färger på alla träd. Man ser att hösten är här och att vintern är i antågande om någon månad.

Vi hittade vårt motel, och som vanligt var bilderna på internet mellan 10-15 år gamla, och eftersom underhåll är ett ganska okänt begrepp, så var ju motellet ganska sunkigt. Det var inte lätt att läsa skylten ute vid vägen.
Men vi skulle ju bara bo en natt och så vidare igen, så det gick bra. Dessutom, som tröst, tipsade portiern oss om en bra restaurang, Carmody´s.

Efter en näringsriktig (?) frukost bestående av banan, sockerflingor, mjölk, en blåbärsmuffin och kaffe, så drog vi iväg söderut på söndagen. Nu var tanken att vi skulle åka via en stor outlet och bland annat köpa en ny tröja till hustrun, eftersom undertecknad hade lyckats tvätta sönder den gamla. Nu bar det sig inte bättre än att vi lyckades spara en massa pengar, ty vi hittade inte dit! Efter att ha irrat omkring i området en halv timme lyssnande på en hysterisk GPS, så åkte vi på motorvägen söderut, cirka tusen meter från outleten visade det sig. Så nu ska vi försöka att hitta dit på onsdag kommande från andra hållet.

På vägen hit ner till Chatham så visade termometern i bilen plötsligt på en utetemperatur på 30 grader. Vi visste att hotellet hade pool, men vi hade inga badklläder  med oss, eftersom vi trodde att det skulle vara betydligt kallare här nere. Men vi tröstade oss med en god middag på hotellet, efter att vi hade avverkat en liten promenad ner till centrum.
Redan nu så säljs det pumpor och Halloweenprylar. Den här helgen visade det sig dessutom vara Columbus Day weekend, från lördag och med ledig måndag. Många helger är det!

Den här måndagen så har vi åkt upp till Provincetown som ligger längst ut på Cape Cod. Staden är lite speciell, för det är ett verkligt gaynäste. Här är det fritt fram för alla som är gay, något som inte alltid ses med blida ögon i USA.

Nåväl, på vägen dit så svängde vi av till två fyrar som vi ville ta lite kort på. Lunchen i Provincetown intogs på Bubala´s restaurang. Eriks burgare var inte att leka med! Min dubbla espresso kom i en typisk amerikansk tappning....
Därefter åkte vi småvägar hem till vårt hotell i Chatham, Queen Anne Inn. Efter en liten vila så blev det en kall pilsner och lite stoopsitting ute på bron, innan middagen nere i centrum på puben The Chatham Squire.

I morgon tisdag ska vi försöka ta en sväng runt den nedre delen av "halvmånen". Vi får se hur det går, men vi har ju vår "Ingrid", det vill säga vår GPS. Tyvärr så ska vädret bli sämre när kommer till Boston på onsdag, men vi får väl ta på oss regnjackor och ta fram paraplyerna.

Resa mot Mont-Tremblant

Efter att ha läst väderleksrapporten för helgen så bestämde vi oss för att lördagen skulle ägnas åt uteliv och söndagen åt innearbete.

Därför så tog vi bilen och åkte, tillsammans med inspektör Morgan, mot Mont-Tremblant som är en motsvarighet till Åre kan man säga. Från Montreal till Mont-Tremblant är det 130 km och det är motorväg cirka 100km. Vi åkte motorvägen dit och sedan programmerade vi GPS:en att undvika motorvägar på vägen hem, vilket gjorde att hemresan blev någon timme längre, men vi fick se många roliga små byar.

Mont-Trembland är en stad sedan år 2000, då man slog ihop Mont-Trembland (byn) med byn Saint Jovite (med omgivningar) samt byn Lac Tremblant-Nord. Men sistnämnda byn bröt sig ur och blev 2006 en egen stad, vilket gör att staden Mont-Tremblant idag är en stad med dryga 8.500 innevånare. Allt i staden är, precis som Åre, uppbyggt på turister som är här hela året. Man vandrar på sommar och höst samt åker skidor på vinter och vår. Cirka 90% av befolkningen är fransktalande, men nästan alla talar ju lite engelska också. Det är ju bara 140 km ner till Ottawa, så det fylls på med turister både från norr och söder. Staden stoltserar med ett amatörlag i fotboll (The Mystrals) och ett juniorlag i hockey som kallar sig Les Diables (The Devils). Norr om staden (14 km) ligger en racerbana som är drygt fyra kilometer och där man har framförallt sportvagnstävlingar nu för tiden.

Den här lördagen var det säkert ett par tusen turister på besök i staden. Massor av turistbussar innehållande massor av asiater på besök i Kanada. Man landar i Toronto, bussas upp till Ottawa, fortsätter till Mont-Trembland och sedan besöker man Montreal och avslutar med Quebec City i norr.

Vi hade lite problem med att hitta parkering till att börja med, men det fixade sig och vi promenerade upp mot det torg som låg vid bergets fot. Där tog vi linbanan, som var gratis, upp till det övre torget där vi lyssnade på musik på torget (gamla godingar framförda av ett cowerband), samt intog en lunch hos Fat Mardi´s.
Här uppe så kunde man sedan fortsätta upp till toppen och alla utförslöporna. Vid den här tidpunkten på året så åker man ju upp för att ta fina bilder och vandra lite där uppe, på vintern är det ju naturligtvis utförsåkning som gäller. Spår för ländåkning och turåkning fanns också.

Efter lunchen vandrade vi i sakta mak tillbaka ner mot det lägre torget igen och började vår hemfärd via småvägar. Vi konstaterade att det i området också fanns ett tiotal golfbanor (!) av mycket god kvalité. Kanske något för en framtida resa under våren??

Väl här hemma så avslutades kvällen med middag på restaurang Plein Sud tillsammans med Morgan.

Idag söndag är det, som sagt, regn och inneväder. Samt lite mer planering inför lördagens avresa ner mot Cape Cod och Boston, men först är det fin middag på onsdag hemma hos norges representant i Nord-ICAO. Stor "parningsdräkt" är anbefalld!!

Ikväll har hustrun lovat att göra köttbullar och jag hoppas att det blir gräddsås till dom.
Undrar om man kan ha italienskt vin till.......