Torsdagen den 5 april så drog vi iväg från Greenville rakt österut. Vi åkte så långt österut man kan komma, alltså ut till The Outer Banks of North Carolina.
Nu är det tyvärr så att vill man åka hela sträckan ända söderifrån, så blir det ett antal färjor mellan ett antal öar i den södra delen av The Outer Banks. Så vi tog vägen lit längre norrut via Roanoke Island för att sedan åka norrut på "Banken" till vår prioriterade sevärdhet Kitty Hawk, eller om man ska vara helt korrekt med angivandet av platsen för den första flygningen, Kill Devils Hills.
Först byggde bröderna Orville och Wilbur Wright en glidramp, dvs en räls av metall i gräset. Den här metallrälsen gjorde att man kunde stara rakt fram och sedan lyfta när man hade fått upp farten.
Den första flygningen gjordes av Orville Wright och den varade i 12 sekunder och var 120 fot.
Den andra gjorde Wilbur och han flög i 12 sekunder han också, men kom 175 fot.
Den tredje flygningen för dagen gjorde Orville igen, och nu kom han 200 fot på 15 sekunder.
Fjärde flygningen för dagen gjordes av Wilbur, och nu hade man fått lite kläm på flygandet och hur mycket man tordes gasa på utan att slå ihjäl sig. Han flög i nästan en minut, 59 sekunder; och landade hela 852 fot längre fram.
Världes första motorflygning hade sett dagens ljus den 17 december 1903. En motor, men drivning till två propellrar... och man låg på mage och flög....
De fyra stenarna som markerar de fyra landningsplatserna, den fjärde skymtas i fjärran...
Förrutom att Outer Banks är intressanta ur flyghistoriskt perspektiv är det en vacker men ganska karg kuststräcka. Efter en sen lunch i Kitty Hawk så anlände vi till vårt hotel i Virginia Beach och fick en välbehövlig vila.
Nästa dag fortsatte vi från Virginia på en fantastisk väg med enorma broar och tunnlar över och under Chesapeake Bay. Sedan in i Maryland för att svänga så långt österut man kan komma igen. Vi åkte "Atlantic Coast Road", strax norr om Ocean City och sedan in i Delaware vid Fenwick Island för att slutligen nå vårt slutmål för dagen Dewey Beach.
Nu var vi alltså söder om Delaware Bay med Philadelphia i norr, öster om Chesapeake Bay som på västra sidan har Washinton DC och Baltimore.
Fram till denna dag hade Eva bokat alla hotell men den här dagen skulle undertecknad göra det. Blev det bra?? Nja, inte riktigt i alla fall.
Vi bestämde oss för att en lagon körsträcka nästa dag skulle vara ca fem timmar upp till staden Hamburg. Redan här skulle man ha blivit misstänksam. Det finns många Hamburg, men bara en i staten Pennsylvania. Dock finns det även en Hamburg i staten New York, och dit är det dryga nio timmars körning. Alltså, det blev två dagars körning på en dag!! Men hotellet var bra och maten och vinet på The Wather Stone, smakade alldeles förträffligt.
Från Hamburg (i staten New York alltså!) , åkte vi nästa dag vidare mot Finger Lakes som är ett dussintal sjöar av olika storlekar. Området är känt för två saker: sina vinodlingar och sin racerbana Watkins Glen. Vi började med det väsentligaste nämligen Watkins Glen.
Därefter besökte vi vingården Wagner där vi varit en gång tidigare i höstas med våra goda vänner Sture och Cajsa. Jodå, vi köpte några flaskor den här gången också, även om vi i ärlighetens namn måste erkänna att vinerna inte riktigt håller någon högre klass. Men smaken är ju som....
I Senica Falls där vi nu skulle bo de sista två nätterna, tog vi in på hotell Clarence mitt i byn. Efter en enkel middag (delad pizza model grande), så nattade vi oss.
Men säg den glädje som varar hela vägen...inte för att jag är pessimist eller så men visst är det konstigt att man spricker i sista loppet eller alltid ha sista siffran fel på lottrei!
Nu han vi alltså näääästan ända hem efter, till denna stund, 23 dagars roadtrip och 6500 km.
Jag blev magsjuk! Och jag gör gällande att matförgiftningen orsakades av en grönsallad!! Nu är jag inte helt övertygad att hustrun håller med om den detaljen, men sängliggande blev jag i alla fall med över 39 graders feber och, som dom säger i Wästerbotten, en riktig "maga-farit".
Efter hustruns goda omvårdnad med vatten, vispad cola och immodium, klarade vi så av de sista 50 milen hem till Montreal tisdagen den tionde april!
Och idag, när jag skriver detta, så kände jag mig så pass bra att vi tog en tur upp till en Sugar Shack vid Mont Tremblant, "Le Cabane à sucre Millette".
Där såg vi hur man tappade lönnarna på den saft som man sedan gör lönnsirap av.
Vi åt också den traditonella lunch-middagen, som bl.a bestod av ärtsoppa, bruna bönor, prinskorv, fläsk, omelette, inlagd lök, pickles, inlagd gurka, knaperstekt fläsk och fläsksvålar. Sedan kom avslutningen, det var en galette och ljusa pannkakor.... allt med mer eller mindre lönnsirap!
När vi var på väg ut ur restaurangen kom ägaren rusande och sa på knagglig engelska, om någonting som skulle ske runt hörnet på restaurangen.
Och se, där var ett litet hus där man tillverkar lönnsirapen! På en hög av snö så hällde man så ut varm lönnsirap, som då stelnade lite, snurrades runt en glasspinne och kunde ätas som en verkligt söt degestif.
Och min mage är fortfarande helt OK :-))
Nu ska det sorteras och kastas lite bilder av de över 900 som vi har tagit.
Kanske kan det bli en liten bilderbok....
Sedan så har jag tänkt att i de kommande bloggarna "dyka ner" lite djupare i de pärlor som vi hittade under "Roadtrip USA 2012"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar