Skotsk middag

Nu har det blivit lite vinter här i staden. Vi har väl så där en 4 dm snö och idag är det -15 grader.
Tycker lite synd om bilen som stått ute i kylan sedan i lördags, på grund av att man utför reparationer i garaget. Hoppas få in den i kväll så vi inte får problem med snöröjargänget som troligen kommer farande i natt eller i morgon natt. Men än så länge har det inte kommit upp några röda parkeringsförbudsskyltar!

I fredags så var vi bjudna på fest hos våra vänner Martin och Sabine. Det var, som jag berättat tidigare, en fest för att fira födelsedagen för den skotske poeten Robert Burns.
Han föddes den 25 januari 1759 och dog 21 juli 1796. Burns var son till en fattig bonde och var äldst av sju syskon. Efter att hans far dog 1784, blev han tillsammans med sin bror, arrendator av faderns bondgård i Mossgiel, men det fungerade dåligt. Det var under den här tiden som han började att skriva sina första poesistycken. Hans poesi blev snabbt populär bland vänner och bekanta.
Burns skrev på lågskotska, men ibland också på engelska, men då med skotsk "dialekt".

Burns hade en hel del kärleksaffärer med unga flickor från orten, och murardottern Jean Armour blev gravid. Men hennes far förbjöd henne att gifta sig med Burns. Burns tänkte då emigrera till Jamaica, men behövde pengar till resan, så han skrev under vinter 1786-87 en samling dikter.
Det blev många odödliga verk, bland annat "Auld Lang Syne", "Adress to a Haggis", "My love is like a red red rose" och "To a mouse". Den sista dikten inspirerade John Steinbeck till boken "Möss och människor".
Burns poesibok blev en stor succé och Burns fick en stor summa pengar för sina alster, vilket gjorde att han kunde gifta sig med ovan nämnda Jean Armour. Han drev först ett jordbruk, men på grund av dålig lönsamhet fick han också ta tjänst som accistjänsteman.
Burns hälsa blev nedsatt av för stor alkoholkonsumtion och han avled i sviterna av reumatisk feber 1796.

Hur var då vår fest upplagd?
Jo, först blev vi hälsade välkomna av värden, som iklädd kilt, bjöd på champagne.
Därefter så var det en liten förrätt, innan värden medelst musik (nåja...) på sin säckpipa introducerade varmrätten haggis.

Haggis är en inälvsmat som liknar vår svenska pölsa men är mer kryddstark. Haggisen serverades innesluten i komage, som värden sedan, medan han läste dikten "Adress to a Haggis", skar upp med en vass kniv (dock inte kniven som bärs i strumpan).

Till haggisen serverades en whiskysås och något som jag uppfattade som morotspuré och potatismos.
Drycken var allt ifrån vin, öl, vatten och whisky. Jag provade den skotska varianten med öl och whisky, inte helt fel!

Det var tio personer som lät sig väl smaka och när vi gick hem en bit efter midnatt, var det fortfarande andra kvar som fortsatte festen.

Kvällen därpå, alltså på lördagskvällen, så gick vi på en restaurang som ligger bara några hundra meter från där vi bor. Det var vår granne, Lise, som hade hittat den och ville ha sällskap och prova menyn. Vi var, som vanligt, inte säskilt svåra att övertyga. Där åt jag den godaste anka som jag inmundigat någon gång!
Till den här restaurangen tar med sig sitt eget vin, vilket minskar kostnaden en liten smula.

Annars så flyter dagarna på, och tack och lov, så ha har förkylningen börjat släppa och man börjar kunna andas normalt igen och det är ju skönt.
Idag är det tvättstuga och lite annat, men redan på onsdag är det pubkväll med Svenska klubben nere i staden.
Man behöver ju ha både långa och korta mål att se fram emot!